Stickade pippivantar

Här är ett par vantar som jag har stickat i vår. De blev riktigt fina (men jag vet inte vem som ska ha dem på sig...). He sko vaa ti saalu! som man brukar säga i Efterlysningen i Radio Vega. Vantarna är i storlek baby (kanske 0 - 18 månader, typ?).

Såhär gjorde jag: 

Strumpstickor nr. 3
Garn: vit + färger till ränder. Åtgång totalt: ca 35 g. Jag använde eget ullgarn i grovlek med Nallegarn.
Storlek: baby, småbarn (0-18 mån)

Lägg upp 38 maskor (m) på stickor nr 3 med vit. Sticka 4 varv (v) rätt med vit.
Sticka varannan m blå och varannan m vit i 2 v. Följande 2 v kastar man om färgerna så att vit hamnar ovanör blå m och tvärtom.
Sticka 4 v vit.

Sticka resår 9 v (1 r, 1 a), vit.
Efter resåren: öka 2 m (efter första m, före sista m, vridet). Nu ska arbetet ha 40 m fördelat på 4 stickor.

Sticka 1 v vit.
Gör 1 röd serie, mönster som tidigare.
Sticka 4 v vit.
Gör 1 blå serie, mönster som tidigare.
Sticka 2 v vit.
Om man mäter från slutet av resåren till sista 2 v vit ska arbetet mäta ca 4,5 cm.

Minska:

Minska på vartannat varv tills arbetet har 20 m.
Minska såhär: Sticka ihop 2 första m i bakre maskbågen på sticka 1 och 3. Sticka ihop 2 sista m på sticka 2 och 4 i främre maskbågen.

Minska sedan varje varv likadant tills arbetet har 4 m.
Dra garnet igenom.

Jag har också stickat ett band som man kan trä igenom halarärmarna (overallärmar...) så att ingen vante tappas bort. Bandet är stickat som en I-cord.

I-cord:
Lägg upp 3 eller 4 m. (Till mitt garn passade 3 m. Pröva först och se vad som blir bra.)
Sticka alla m rätt. Vänd inte på arbetet utan flytta bara fram maskorna på stickan så att arbetet hela tiden stickas runt-runt. Det finns säkert en instruktionsvideo på youtube ifall ni inte fattar vad jag menar. Det är busenkelt! Maska av när arbetet mäter ca 60 cm. Sy fast bägge ändor i varsin vante.

Jag har hittat på mönstret själv, men räds inte för det utan sticka på bara! Du kan ju länka till den här bloggen om du lånar mönstret till din egen.

Vitaminer, regnkläder och lammfoto

Tur då man har vänner som är bättre än mig på att ta bilder på mina djur..!

Foto: Kerstin Åsvik-Boström

Söt så det förslår! Lilla lamm, väx aldrig upp! Tack!

Eller jo förresten, gör det.

Det är faktiskt lite synd om Linett just nu. Igår hade hon feber också och idag regnar det och blåser kallt så nu går hon omkring i regnkläder för att inte börja frysa. Vi proppar henne full med vitaminer och tvättar bort kladdet som rinner ur ögon och näsa varje dag. Hon kommer nog att överleva pollensäsongen. Det gäller bara att försöka lindra besvären så gott det går.

Ebba har inte fått några kaninungar ännu. Hon är stinn, har byggt bo, är hormonstinn och ligger och stånkar. Igår var det precis 30 dagar sedan jag släppte in henne till hanen där hon var i fyra dagar, så det finns en viss datumspridning på eventuell nedkomst.

Bakslag

Being me sucks! Sometimes.

Sen vi kom hem från påskresan har Linett betett sig lite konstigt. Eller kanske annorlunda för att vara mera exakt. Det började med att hon tjurade, vilket hon nästan aldrig annars gör (om det inte gäller konkurrens om mat, för då är hon inte snäll!). Hon gick undan när jag skulle fånga eller borsta henne. Jag tänkte inte desto mera på det då för Lumikki var en tjurskalle i en vecka efter att vi var i Lappland några dagar i höstas. Ston, ni vet.

Igår fick jag efter lite lirkande fångat henne och bundit upp henne. När jag skulle borsta henne trängde hon undan mig med sin bakdel (=sparkutrustning) och jag vågade inte röra mig ifall att hon hade för avsikt att sparka. Men det hade hon tack och lov INTE! Då hade vi en inte så tystlåten diskussion, och hon blev alldeles paff på kuppen. Hon lugnade ner sig i alla fall och det var vitsen.

Men så idag. Tänkte mig en skritt-tur eftersom att hon vilat i två veckor. Vad kan gå fel? Jo, man kan gå omkull. Man kan nästan gå omkull och hinna tänka ut sina memoarer på mindre än en sekund! Snubblat har hon alltid gjort, mer och mindre. Idag var hon en riktigt vinglig dam som både var pigg och slö på samma gång. Snubblandet är värst när vi bara går på långa tyglar eller bara "slörider" omkring. Så helt plötsligt, på slät väg, försvann 450 kg häst under min kropp. På ett ögonblick hade hon trasslat in sig i sig själv och tappat balansen med frambenen och vikit dem under sig. Jag klarade mig oskadd men jag var en väldigt skakig ryttare när jag kom hem. Jag trillade tack och lov inte av men jag har minsann aldrig hållit i mig så hårt i sadel och man!

Efter några textmeddelanden och samtal hit och dit dök förklaringen upp: Linett har pollenallergi.

Hon är svullen runt ögonen som också rinner (det har jag skyllt på blåsten som suttit i i flera dagar) och det rinner ur nosen ibland också. Stackarn mår inte så bra. Nu blir det mera tadetlugnt och försöka hitta något som lindrar besvären. Och tvätta ögon och nos varje dag.

Vårkänslor

Nu visar sig aprilvädret från mörka sidan. Ena dagen solsken och blåst på ungefär 20 m/s, andra dagen regn och idag snöslask.

Linett har vilat i ungefär två veckor nu på grund av det där överbenet på hennes bakben. Det har inte ändrat på sig varken till eller från. Så länge hon inte lider av det får hon ha det. Jag borde börja rida igen men när det blåser så man blåser ur sadeln (om man inte blir avslängd före vill säga) så lockar det inte riktigt mycket.

Linett är riktigt pigg för att vara 20 år, springer omkring och busar i hagen "så mycket hon hinner". Det inträffar när vi ska fånga, borsta eller mocka. Hon försöker säga att hon är understimulerad och tycker att matte inte alls fattar vad hon menar.

Om det slutar blåsa skiten ur oss ska jag ta en tur i helgen.

Husse har blivit hemskt snäll (kanske för att jag lyckades överleva tandläkaren?) och börjat anlägga en ridplan åt oss. DET gillar vi, för om det är något som har fattats så är det en tillräckligt stor inhägnad med någotsånär ändamålsenligt botten! Den blir på 500 meters avstånd från stallet och ungefär 35 x 15 meter stor. TACK!

Nu har fåren med lammen fått en liten utehage att spralla i. Måste bara visa er den här inte så vackert komponerade bilden men min Aino-tacka har fått så söta avkommor! Man smälter lite inombords. Släktskapet är rätt så uppenbart, tycker ni inte?

Ebbens förvandling

Ebba (hon med humöret) och jag har tagit vår relation till ett nytt plan. Hon låter sig nämligen skrapas på ryggen nuförtiden. Det kanske har att göra med att hon gick och blev preggo för snart en månad sen. Hon har aldrig riktigt gillat att man pillar på henne och brukar fräsa och bitas om man pillar för mycket och för länge. Nu är hon som förbytt och kan sjåpa sig hur länge som helst sålänge man tar i ordentligt.

På söndag har det gått 30 dagar sedan jag släppte in henne till hanen så det lär visa sig, rätt vad det är redan under helgen. Bo har hon byggt så jag antar att hon är dräktig på riktigt den här gången och inte skendräktig, för det har hon också testat.

Den som lever får se.

Vita vidder

Nu är vi hemma igen. Vi flydde fältet och firade påsk på världens vackraste plats. Ibland måste man kasta bort klockan och alla måsten och bara göra sådant som man har lust med, t.ex. åka skidor. Under blå himmel och över vita vidder är det (nästan) inga problem att ägna sig åt den förbenade sporten längdskidåkning. Av hatkärlek och sisu skidade husse och jag ungefär 65 kilometer. Det var mest jag som stod för hatkärleken. Husse stod ensam för sisun. Jag har alldeles för bra skidor och en egen vallare så jag kan inget annat än åka skidor. Efteråt är det ju alltid skönt. Men utför går liksom enklare...

Av någon orsak hittade vi en nersnöad grävmaskin på Yllästoppen. Foto: Susanne Sjölund

The dogz följde med. Sindi tyckte att vi skulle ta hem lite snö i en påse.

Nu är vi alltså hemkomna och tvättmaskinen går med full fart. Här är en som saknat oss, tydligen, för han är visst rädd att han ska missa något väsentligt. Ser ni vad jag pratar om?

Nu är det vardag som gäller igen. Här hemma 600 km söderut finns inte en snöflinga kvar. Men tulpaner, påskliljor, narcisser och krokusar kommer upp ur backen och hästarna fäller päääääääls. Till och med jag snörvlar fast jag inte ens är allergisk.

Lammsnusk, berner sennenkiss och centrifugalkraft

Tjolahopp! Idag är en dag som är betydligt bättre än medeltalet. Matte har bland annat skrivit under ett kontrakt så i framtiden kommer CV:n att se mycket bättre ut än vad den gör nu! Och så har hon städat bilen också så nu törs man åter säga att man äger den. Dessutom... Nåja. Det får ni veta sen.

Våra lamm knallar och går. Benjamin och Ballerina har tyvärr ärvt sina mödrars gener och är hemskt skraja av sig när det gäller kontakt med stora farliga människor. De får vara hur otämjda de behagar bara de växer, äter, och skiter som de ska. Annat är det med tremånaderslammen som vill vara i famnen och snutta på kragen och som aldrig får nog. Hur ska det bli när de blir ännu större och inte kommer ihåg hur stora de är? Fullvuxna tackor väger 65 - 75 kg och baggar 85 - 105 kg. Särskilt bagge nummer 6782 (om det är Bore eller Balder vete fåglarna!) känd som "82:an" är en riktig liten klätterapa som tror att husse är en tacka så därför slickar han husse i örat..! Nu bör jag växla stycke, annars får vi så konstiga sökresultat.

Igår höll jag på att få Berner Sennenkiss i skon. Det var så nära så om det blir närmre blir jag blöt om foten. Varför kissar hanhundar på okända människor?

Igår red jag Ockra också. Jag har ridit henne fyra gånger nu och sett massvis med olika nyanser av samma häst. Jag har sett lat-Ockra, sur-Ockra, glad-Ockra, kvick-Ockra, nöjd-Ockra och igår pigg-Ockra och utansjälvbevarelsedrift-Ockra. Vi red bommar igår, något jag inte gillar precis men det går an om jag måste. Första travbomserien med fyra bommar gick i max två steg. Inga halvhalter gick igenom. Där tog vi itu med saken direkt och bromsade tills hon ryggade och därmed gav efter för trycket från bettet. Först då fortsatte vi över nästa bom. Till slut gick det flera bra omgångar utan att vi behövde rusa och skutta omkring som tokiga.

Jag höll på att centrifugeras ut i sargen i galoppen också, det var inte den mest behagliga känsla man kan ha när man rider. Sånt kommer av dålig balans, både hos häst och ryttare och av att man inte hålls sittandes i sadeln ordentligt för att man blir gungad fram och tillbaka utan att kunna hålla emot med magmusklerna. Det är våldsamma krafter må ni tro. Någon knepikus har kommit fram till att man väger tre gånger sin normalvikt när man sitter på hästryggen. Jag saknar källor för mitt påstående, men jag kan intyga att jag tror att jag vägde ungefär fem gånger min normalvikt igår...

Nu tar jag bloggpaus några dagar. Ni får läsa gamla inlägg och kolla länkar och andras bloggar medan jag är borta. Glad påsk på er!