Hejdå världens bästa Eriksson

Igår blev jag utan världens bästa Eriksson. Han fattas mig så det skär i hjärtat. Av alla kaniner jag haft är han den enda som velat ha med människor att göra. Han brukar stå och vänta i hagen, vilja bli kliad och när jag kliat färdigt har han tvättat mina händer, noga och omsorgsfullt. Igår hittade jag honom med en bakbensförlamning som gjorde att han inte kunde röra sig mer än att dra sig fram på magen, och det var då som jag tog det där hemska avlivningsbeslutet.

Fast jag vet att jag kommer att behöva ta sådana beslut för att jag bor ihop med djur är det bland det värsta jag vet och jag kommer aldrig att vänja mig. Då hatar jag mig själv, när jag skickar en varelse som litar på mig, i döden.

 

Specialintressen

Vi lever här fast det kanske inte verkar så med tanke på den icke-existerande bloggaktiviteten. Det beror inte på något särskilt, det bara är så. Den här bloggen har inte skapats för att vara någon prestationsgrej. Om den inte uppdateras så betyder det att vi har annat för oss eller inte har lust just nu.

Just nu grunnar matten på något så tråkigt som deklarationen. Det kunde kanske vara mindre tråkigt om jag faktiskt skulle begripa mig på det. Vilken tur att jag har en moster som kan det här, annars skulle jag få skicka företaget i graven. Nästa år kan jag kanske själv? Vem vet.

Jag grunnar också på vart i vida friden mitt islandsgarn har tagit vägen den här gången då. Ja, du läste rätt. 2,3 kg till på ingång (men den här gången ska mamma ha en del) som ska bli till två tröjor till. När de tröjorna är klara betyder det att jag har omsatt sju kilo isländskt ullgarn till tröjor. Hehe. Specialintresse här hej!

Nu går det inte

Vintern har stuckit och lämnat efter sig en massa klingis, vatten och klott. Den får gärna komma tillbaka för det var mycket trevligare när den var här.

Igår städade vi hagen. STORstädade hagen. Det gick inte att mocka särskilt mycket när det var trettio grader kallt så nu är det desto mer att städa bort. Det som göms i snö kommer fram i tö, ni vet, och det är hagen ett praktiskt bevis för. Jag vet inte vilken metod som skulle vara enklast... Dynamit? Enormt sugdon? Den här gången var det traktorer med shaktblad och skopor som gällde och länge. Men det blev bra och jag rev inte ens sönder vindskyddet med frontlastaren fast det hade varit fullt möjligt.

Nu går det inte att rida ut för då ligger hästarna med öronen på marken och benen i vädret snabbare än en matte hinner blinka. Det går alltså inte att göra det som matten gillar allra mest.

Så vad gör man då när man inte kommer åt att göra det man gillar allra mest när man behöver det som mest?

Tja...

Visar varandra kärlek. Det är faktiskt också helt okej. Mattens tillfälliga lösning på samtliga problem: Vi borde helt enkelt bli bättre på att ge varandra kärlek.

Tack och hej! Var rädda om varandra!

Snögaloppen

Idag fick vi den där galoppen i knädjupa jungfrusnön som jag längtat så efter. Men så kom en snöskoter och förstörde allt, då galoppen plötsligt övergick i okontrollerbar skengalopp och Ockra bara försvann under mig. Diken närmade sig från alla håll, hala vägar, bilar i allt för hög hastighet och så den där förbannade snöskotern vars förare fattade nada. Vi klarade första diket på håret och första kurvan också, sen tog det äntligen en slidestop i plogkarmen strax före det andra diket. Det kunde ha gått riktigt riktigt dåligt den här gången.

Men jag lever. Och alla Ockras ben är hela. Men jag skakar.

Pinsamheter

Förutom att det är iskallt och att dricksvattnet därför fryser jämt och ständigt går det ganska bra på djurgården för tillfället.

Förutom igår då när matten skulle upp på Ockra. Vi tänkte oss en barbackatur eftersom att det är en bättre sorts bänkvärmare i dessa tider så därför skulle matten hoppa upp från pallen och parkerade därför hästinnan bredvid, men när matten var halvvägs på ryggen och inte längre på pallen... så klev Ockra en halvmeter till sidan sådär näpet och försiktigt. Hon fann detta vara ett fint läge att promenera iväg en liten bit med stackars matten hängande på sidan och störde sig inte ett dugg på att någon slet i hennes hår för att inte dimpa i backen. Amatörigt, amatörigt. Pinsamt var det också, men det var väl ingen som såg (?).

Historien om ögat får vi snart dra streck över för nu har veterinärräkningen äntligen kommit. Det man kom fram till att var fel var svullen konjunktiva och det var både dyrt, tidskrävande och pilligt att komma fram till det. Nu ska vi bara hålla tummarna på att den där rackarns konjunktivan inte kommer på att svälla upp fler gånger.

Hej mitt vinterland, nu är jag här

Idag har vi bara haft 19 grader kallt - rena sommarvädret! Det firar man bäst barbacka i skogen med den här hårbollen. Att vi råkade gå rakt igenom en stor grankvist och blev alldeles snöiga gjorde liksom inget.

Men vi längtar efter en riktig busgalopp för det har vi inte kunnat göra på så länge. Sådär så att snön yr, ögonen tåras och bakbenen spritter.

Notera pälsen förresten. Den är alldeles tjock och ullig.

I could make you happy, make your dreams come true.

Nothing that I wouldn't do.

Go to the ends of the Earth for you,

to make you feel my love.

Nöjda och belåtna önskar matten och Ockra er en bra dag och en trevlig helg.

Friskt

Man får jämt passa sig så att man inte kaverar allt för mycket på en gång för då brukar det gå åt pipsvängen i alla fall, så därför viskar jag att jag tror att Ockras öga är okej nu.

Denna trettondag har mest spenderats på insidan på grund av -27 grader som vi plötsligt har fått om halsen. Någon snö har vi inte, vilket gör att vi inbillar oss att det känns kallare än vad det är.