Hästväg?

Jag har stött på patrull. För första gången i min tänkta ryttarkarriär känns det som om det inte är roligt att rida. Över huvud taget.

Jag vet inte vad som har hänt.

Eller jo, i och för sig. Det vet jag nog. Priset på undervisningen har stigit med 100 % på åtta år och hästarna är fortfarande på samma nivå som de var för åtta år sedan. Min ridlärare sa åt mig för ett par veckor sedan att jag blivit så bra att jag kommit till den nivå där jag inte längre har så mycket att lära av ridskolehästarna. Problemet har flertalet lösningar. Här följer några:

1: Skaffa egen häst.
2. Skaffa projekthäst.
3. Sluta.

Problemen med lösningarna i sin tur är ekonomiska. Man kan inte köpa egen, utbildad, lagom ung häst om man inte har femtusen euro i skjortärmen. Inte jag i alla fall. I dagens läge har jag inte heller tid att ha en egen häst. Hemma skulle det gå att ha den, men det skulle genast kräva omstrukturering på gården gällande var alla djur ska bo om natten och var deras hagar ska vara. Dessutom är utrustning, försäkringar, veterinärer och foder inte heller gratis.

Löten's Alfreda

Det här med projekthäst har ju också sina sidor. Om man riktigt vill och kan och har nerver av stål så kan man kanske få den mest envisa eller mest dumma häst eller ponny att bli riktigt bra. Jag har haft en projekthäst i mitt liv, en tjugoårig föredetta-travhäst och den spöade mig. Det krävs mer än man tror. Det gör det alltid. Dessutom kan det rentav vara farligt.

Islandshästar i Äkäslompolo, husfar och jag.

Om husfar får välja så väljer han ingen häst alls. Om han får välja mellan häst och islandshäst så väljer han islandshäst utan att fundera. Han har blivit lite fascinerad av djuret, det har jag sett. I höstas töltade han omkring i lapplandsskogarna hur fint som helst och lyckades också galoppera. Efteråt var han en stolt och rakryggad ung hästkarl. Islandshäst på gården kan han gå med på, men det kostar fortfarande pengar och tid.

Uki

Tävling har jag också försökt mig på men det är inte min grej, även om vi fått rosetter i klubbhopp.

Birka.

Vara kompis med djuret, det är vad jag vill. Birka som jag fick vara medryttare på mina två första år i studiestaden var en riktig läromästare och min bästa vän. Nu betar hon evigt gröna ängar, men hon är ändå orsaken till att jag stannade kvar i studiestaden och att jag fick nya vänner.

Att sluta är nog inget alternativ heller, egentligen. Det skulle kännas så bortkastat att ge upp nu när det ändå går bra, för det gör det. Det är bara det att det inte är lika roligt längre.

Vi får se oss i tiden an.