Sagan om den lilla rymningsincidenten

Igår var en sådan kväll som man kommer att minnas när man som gammal tant ser tillbaka på sitt liv som djurhållare. Runt klockan 22.30 skulle vi ut och ge dagens sista hö. Det skulle egentligen ha inträffat tidigare i vanliga fall men husse och matte kalasade på eftermiddagen så det blev så sent med eftermiddagshöet.

Hur som helst så var hagen tom. TOM. Ett par upprivna trästolpar skvallrade om att något utöver det vanliga skett. Som tur så kom våra kollegor förbi just då och åkte hem i en rasande fart och hämtade kläder  inför den stundande skallgången. Husse passade på att väcka storhusse ur sin tv-dvala och helt plötsligt var vi en tropp på sju pinnar som skulle ge oss ut på hästjakt i mörkret.

Var börjar man leta? Tja. Överallt? Hästar som förflyttar sig i 60 pannor hinner rätt långt på 90 minuter om de sätter iväg.

Vi åkte åt sju håll och matte hann förstås befara det allra värsta ungefär tio gånger om men så ringde husse efter ett par minuter och hade hittat havremopederna... PÅ GRANNENS GRÄSMATTA. Linett hade gnäggat åt honom när han skulle hämta cykeln. Hon kunde förstås inte ha tänkt sig att gnägga från buskaget lite tidigare när vi stod på trappan så att vi kunde ha undvikit maxpulsen, nejdå.

Så hämtade vi dem och gick hem igen och stod och skämdes medan husse fick dunka ner stolparna i marken igen, 20 centimeter längre ner den här gången. Linett blev tio år yngre tack vare hennes lilla rymningsupptåg och Ockra och Lumikki gladde sig mest åt gräset. Idag blir det ett straffmotionspass som heter duga, vill jag lova, så att gräset minsann passerar!

Vad lär vi oss av detta? I princip inget. Hästar blir ibland lite enkla i bollen och då kan vad som helst hända. Jag tror att de har blivit rädda för något. Jag vet att Ockra reagerar på motorcyklar som låter och åker i en väldans fart och sent igårkväll hördes oljud av trimmade mopeder som eventuellt kan ha skrämt upp henne. Lumikki brukar inte gå i närheten av elstängsel ens i misstag så hon är nog inte boven i dramat. Linett rymde säkert för att Ockra gjorde det.

Eller så var det bara kimppakiva.

Min fina, fina bagge

Okej, kakan ÄR god. Här finns receptet. Jag hittade även upphovskvinnan till receptet: hovkonditorn.blogspot.fi.

Imorse när Sindi och jag promenerade lite i kopplet på kissochbajsrundan tog vi en sväng via stallet för att titta till fåren som vi särade på igårkväll. Jag hann bara få upp ladudörren så hoppade bagghelvetet över staketet och kom rakt på mig. Sådana gånger är goda råd dyra, så med en liten hund i koppel och tre andra potentiella rymningskandidater släppte jag hunden och jagade fatt baggen för att sedan hålla honom och fundera hur man lättast får honom att flyga tillbaka över staketet. Typ 60 kilo bagge väger, ja, 0,06 ton så det kan vara lite jobbigt att bära en sådan samtidigt som den försöker stångas med mattes ben. Till sist fick jag bökat in honom tillbaka och jag hade nog fått en massa stilpoäng - om bara någon annan än Sindi hade betraktat min gärning. Sedan slog jag huvudet i dörrkarmen. Bra där!

... Och baggen är liten ännu. En bagge av finsk lantras väger som fullvuxen mellan 85 och 105 kg. Sådeså. Få en sådan att flyga över staket ni också!

Vi har med andra ord hunnit med mycket redan idag, fastän det inte ens har gått halva dagen ännu.

* * *

Idag har jag varit hundägare i exakt tre veckor. Det går och har gått mycket bättre än jag trodde att det skulle. (Så är det oftast när det gäller mig.) Sindi lär sig så snabbt och hon är ganska lugn jämfört med vad jag har hört av andra valpägare. Lite svårt är det faktiskt att dimensionera stålkonstruktioner när hon skäller på sina leksaker, slickar på sin spegelbild, river fram mattorna som matte så omsorgsfullt försökt gömma under soffan, rusar genom huset och kissar på golvet. Men så finns det ju allt det här positiva som kommer med hunden: att hon alltid är glad när någon bryr sig om henne, att hon busar, att hon har fattat att jag är hennes matte, att vi lär oss saker tillsammans o.s.v. Listan kan nog göras hur lång som helst.

Min senaste upptäckt när det gäller Sindi är att hon har förstått att hon inte får gå på vägen själv. När vi går på vägen har vi alltid kopplet på. Ett bra exempel på hur hon fattat är till exempel när hon busade omkring med Farbrorn här om kvällen och han fick nog och strosade till andra sidan vägen, då Sindi nitbromsade och satte sig på dikskanten. "Hördu katten, kom tillbaka! Dit får jag inte komma!" Eller som igår då jag skulle gå till postlådan 50 meter från vår uppfart och skulle testa henne. Hon följde med, så som hon alltid gör när hon är lös, ända till diket vid uppfarten men där satte hon sig ner. Jag lockade på henne och då började det rycka i henne och hon tittade på mig och undrade om jag faktiskt menade allvar. Då sa jag "kom" en gång till och så gick hon bredvid mig hela vägen till och från postlådan, precis som om kopplet hade varit på.

Frågar man någon vad de tycker om att man har en så ung valp lös på gården så får man säkert lika många åsikter som personer man frågar. Själv tycker jag att det är viktigt att hon redan nu lär sig att vara lös på gården. För vem har en vallhund kopplad när den blivit så vuxen att den kan börja valla får? Det är ju inte så att hon får gå lös hela tiden, för ibland håller vi henne kopplad för att lära henne det också. Särskilt om hon börjar trotsa. Med "trotsa" menar jag att hon inte bryr sig om kommandot "kom".

Så är det inte heller någon stor väg som går förbi utan en liten grusväg som slutar i en återvändsgränd längre fram. Hon följer oss tätt i hälarna eller så leker hon med katten när vi är ute. Hon hålls förvånansvärt lätt.

This is where we are going! Titta på det här klippet MED LJUD!


Dagens kanon: Kakan jag bakade igår och som får ätas idag, samt min smarta hund

Dagens kalkon: Baggens rymning