Hejdå världens bästa Eriksson

Igår blev jag utan världens bästa Eriksson. Han fattas mig så det skär i hjärtat. Av alla kaniner jag haft är han den enda som velat ha med människor att göra. Han brukar stå och vänta i hagen, vilja bli kliad och när jag kliat färdigt har han tvättat mina händer, noga och omsorgsfullt. Igår hittade jag honom med en bakbensförlamning som gjorde att han inte kunde röra sig mer än att dra sig fram på magen, och det var då som jag tog det där hemska avlivningsbeslutet.

Fast jag vet att jag kommer att behöva ta sådana beslut för att jag bor ihop med djur är det bland det värsta jag vet och jag kommer aldrig att vänja mig. Då hatar jag mig själv, när jag skickar en varelse som litar på mig, i döden.