Parhästar

I dagarna firar Ockra och jag ett år tillsammans. Egentligen har vi känt varandra lite längre än så, men hon har bott här i ett år. Hon har lärt mig mycket och hon liknar ingen annan häst jag känner.

Hon gillar:
- morgonhöet! Då gnäggar hon så det hörs långa vägar.
- att ligga och vila i ett hörn i hagen
- att bli kliad och borstad på huvudet
- promenader
- galoppera över fält
- simma
- leka och busa med matten (inte nödigtvis uppskattat av matten alla gånger)

På ett år har hennes man växt 20 cm och hennes hovar har fått en normal form efter fångsjukdomen som hon hade. Numera kan hon ha vanliga skor fram och de handgjorda idiotskorna ligger på kvarnstenen och rostar. Hon har varken gått upp eller ner i hull (klapp på axeln!) och verkar må bra. Den värsta åkomman under året är den svullna konjunktivan i julas. Hon har blivit mycket lugnare på alla sätt och vis och är nästan aldrig lat och stannar inte längre.
 

Hon är en väldigt känslig häst på flera sätt. Hon reagerar ofta starkt på olika intryck, som till exempel plötsliga ljud eller saker som "är på fel plats", som bilar som står parkerade där det inte brukar stå bilar. Hon är också känslig för hur jag beter mig där uppe på ryggen. Hon tar illa upp om jag nöter på och tjatar i onödan, precis som om hon menar "JAG ÄR INTE DÖV!". Hon tycker om (eller jag tror i alla fall att hon gör det - inte direkt så att hon har sagt det precis...) när man pratar med henne eller sjunger en sång för henne när vi är ute och rider eller går.

Hon är oftast glad åt mänskligt sällskap, förutom just nu när hon fäller sina tjuslockar. Hon blir öm i hårremmen och det gör säkert lite ont när man ska spänna sadeln. Då kan man få sig ett bitmärke om man inte hinner kasta sig undan i tid.

För det mesta är hon en trogen vän i alla väder. Alla borde ha en Ockra i sitt liv.