Djupdykning

Något som alldeles nyligen slagit mig som en stekpanna rätt i ansiktet är hur länge det tar att lära känna en häst. Med "lära känna" menar jag inte att minnas hur den ser ut och hur den doftar utan hur man ska göra för att kommunicera med den.

Det är inte helt svårt att fatta att hästen inte kommer att göra ett dugg om ryttaren överöser den med intryck hela tiden. Ridning handlar egentligen om att försöka göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt. Word of today.

Hästar är intelligenta och har känslor, precis som vi. Dessutom besitter de krafter som kan mosa en människa hur lätt som helst... Om den bara skulle vilja.

"När vi klampar på och rör till det och upprepar samma misstag om och om igen och försöker komma underfund med hur vi ska bete oss, så förlåter de och förlåter och förlåter och låter oss sedan få ännu ett försök." 

-Perry Wood

I och med Linetts ankomst (för lite mer än en månad sedan) har jag minsann fått börja analysera min egen ridning och dess inverkan på hästen och min egen kropp, icke att förglömma! Att rida för lärare och tränare på ridskola i tio år (som jag har gjort till hösten) utan att rida självständigt däremellan är inte det optimala. Jag hade turen att vara medryttare på ett fint sto under studietiden, men annars har min ridning skett på ridskolan... inför tränare som hela tiden säger åt en vad och hur och varför. Inget tänka själv här, med andra ord.

Nu är det annorlunda ska jag tala om! Aldrig tidigare har jag behövt tänka så här mycket på mitt kroppsspråk som med Linett. För att inte tala om mina stackars ytterhjälper som förmodligen har varit icke-existerande tidigare. (Okej, inte helt.) Det är otroligt hur jag ens har kunnat rida utan att bli avslängd.

Hemligheten i att rida Linett kallas som redan nämnt: att försöka göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt. Och pang! Hästen går i form!